Sibbos sydöstra skärgård, närmast Kitö och Löparö började egentligen befolkas på 1830-50 talet. En större inflyttning skedde vid missväxtåren 1867-68. I skärgården kunde man livnära sig på fiske och småbruk, samt som tjänstefolk vid de större gårdarna i byn. Dessa rätt stora gårdar hade bildats redan under den svenska tiden. Här bör man åtminstone nämna Skogby, Knuts, Martis, Smeds, Kitas, samt Löparö gård.

När Helsingfors, under den ryska tiden, började växa, kom seglingen in i bilden. Huvudstaden behövde ved, sand, potatis, grönsaker, etc. Först köpte man skutor/jakter från Estland, men senare började man själv bygga skepp. I början var alla segelfartyg. Först på 1920-talet började skutorna motoriseras.

Folkskolan i Spjutsund grundades år 1898, och efter detta fick alla barn undervisning. Före detta hade undervisningen skett i ambulerande skolor.
Utkomsten i skärgården bestod av en mångfald av aktiviteter. Ingen kunde komma tillrätta med ett enda ”yrke”.

Den typiska näringsbilden under 1920-30 talen var, att karlarna seglade under den isfria perioden, endera som skutägare eller som ”segelkarlar”. Under vintern var det stock- och propshuggning på Onas och de andra öarna. Alternativet var att var fiskare.

Kvinnorna idkade mjölkproduktion och trädgårdsodling. Man hade 1-2 kor, kalvar varje år, en gris som togs som kult i mars månad och slaktades som svin i oktober. Kornas dräktighet reglerades så, att mjölkproduktionen under sommaren var som störst, när sommargästerna behövde mjölk. Dessutom hade man höns. Främst odlade man havre, hö, potatis och jordgubbar. Potatisen och jordgubbarna såldes främst på Salutorget i Helsingfors, men även lokalt till sommargästerna.

Det var allmänt i skärgården, att det egentliga bostadshuset hyrdes ut till sommargäster från Helsingfors. Gästerna hyrde huset för hela sommaren och husägaren ”flyttade ut” och bodde i lillstugan eller bastun.

Telefonen kom till öarna år xxxx.

I skärgården cirkulerar även många intressanta historier om aktiv spritsmuggling.
Ville eller måste man åka in till ”stan” fanns det två alternativ. 1. Ro eller segla, 2. Gå eller ta hästskjuts till Box och fortsätt med buss.

På slutet av 30-talet gick det två ångbåtar till öarna. På yttre sidan av Kitö, körde ”Borgå”-båten, en liten gråfärgad ångare som tog i land vid bryggorna på Löparö och Svartviken. På Insjösidan körde den vita ”Olympia”. Den tog iland på Siverlandet, Strömbergs, Bergströms och Kärnäsholm. Dessa ångare blev efter krigsslutet överlämnade till Sovjet Unionen.

Sedan kom kriget som förändrade allt. Skärgårdens söner kämpade med alla andra, somliga stupade andra blev sårade. Även hemmafronten fick kämpa, men på landet fanns det ju inte någon direkt brist på mat, men om man jämför med dagens fordringar fanns det ingenting. Bara på Kitö fälldes det ca.40 bomber, som dock förorsakade endast materiella skador.

När levnadsstandarden i Helsingfors regionen efter kriget snabbt steg, började huvudstadsborna ”invadera” Sibbo skärgård. Alla ville ha en sommarvilla nära staden. De ovan nämnda gårdarna hade stora ägor på öarna, som snabbt styckades till små parceller och inom två årtionden var nästan alla strandtomter utbyggda av fritidsbosättning. Märk, allt detta före det ens fanns vägförbindelse eller ens elektricitet.

Det andra stora fenomenet var, att huvudstaden igen behövde material, sand och trämaterial samt alla sorter av trädgårdsprodukter. I Sibbo och isynnerhet i vår kustregion uppstod en ny fartygsflotta. Nu var det fråga om två- och tremastiga galeaser, jämfört med de tidigare enmastade jakterna. Galeaserna hade större dräktighet, även om fraktgodset mer eller mindre var detsamma. Somliga seglade även till Sverige, men man höll sig på Östersjön. På slutet av fyrtiotalet fanns det 6-7 galeaser med Kitö och Löparö som hemort.

På Kitö fanns det på slutet av 40-talet och början av 50-talet 3 lanthandlar, på Näset en och i Byn en lanthandel.

Behovet av transportmedel mellan Helsingfors och Skärgården hade växt. På ”insidan” hade man olika fartyg som, Kaija, Rigel och Centa, som skötte den mycket livliga sommartrafiken. På yttre sidan till Löparö och Kitö trafikerade xxxx.

Sedan gjorde man två ”teknolokiska hopp”, hoppas vi kan ta det tredje:
År 1953 fick man elektricitet. Alltså läxläsning till oljelampans ljus blev historia. Till radion behövdes inte mera någon ackumulator eller anod-batteri.

Den negativa aspekten av utvecklingen var, att traktens folk, som en följd av de stigande fordringarna på höjd levnadsstandard, inte mera kunde hitta sin utkomst på trakten. Många av de potentiella krafterna, flyttade bort från trakten till en ”lättare och säkrare” utkomst. Detta drog ner öarnas resurs-potential för flera årtionden. Först nu kan man säga att den mänskliga potentialen, delvis beroende på nya inflyttare, är i jämvikt med det andra samhället.

År 1963 bildade man ett väglag, som baserat på gamla planer, genomförde utbyggnaden av Kitö-vägen, som även senare blivit asfalterad i väglagets regi. Med ens, kunde vi alla köra bil ända fram till vår fastighet. Vägen som idag går ända till ändan av Löparö, förde med sig att trakten mycket snabbt blev utbygd till ett by-likt område.

Nu har vi chansen att göra nästa teknologiska hopp, att ”få ett fungerande vatten- och avloppssystem” till bygden.

Naturligtvis är det fråga on en stor investering, men vi skall också komma ihåg att värdet av våra fastigheter säkert fördubblas.